Våren kom, det har varit kallt senaste helg då det var morsdag. Då regnade och snöade det, kändes närapå vinter igen. Nu har det svängt och solen skiner, blommorna vaknar, men ännu får vi stå ut med några frostnätter. Vem vet kanske det ska komma mera snö ännu.
Jag cyklar och fryser om fingrarna ibland. Det har blåst nordanvinden nu hur länge som helst, som inte verkar ta slut. Jag pratade med en annan cyklist som också klagade på kyliga vädret. Det hör nog våren till, bättre kallt nu och varmt sedan.
En härlig cykeltur till Oxkangar. Hejdade mig och svängde om i tid – svårt var det må jag säga. Vädret var exemplariskt att cykla, fåglarna sjöng i skogen och vägen hade torkat upp efter regnet som kom. Jag kunde ha farit hur långt som helst. Förnuftigt vände jag ändå om i god tid och tur var det, vinden rakt emot på väg tillbaka.
På något sätt hade jag nån inställning som inte stämde överens i dag. Varför det. Får fundera över hur jag sitter, hur spände jag egentligen ryggen, nacken. På vänster sida av nacken fick jag så ont. Det behöver inte vara så mycket, bara för en liten sak, kan det ta så sjukt. När jag var hemma var det som bortblåst. Får ställa om någonting nu antar jag.
Så roligt, det börjar vakna upp i trädgården. Primula blommar tidigt på våren och fortsätter ända till sena hösten.
Julrosen började blomma redan när den var inbäddad i snö.
En söt liten främling söker kontakt, inte alls skygg.
Först på promenad med viktigaste herr Bamse. Sedan blev det en cykeltur med mig själv, det blåste nordanvinden, men gick bra ändå.
På hemvägen var jag och vände till åbron, fotade några änder som så prydligt simmade, de såg ut att trivas lika bra som jag gjorde.
Fick syn på ett rådjur som hade drunknat precis bredvid åkanten, gissar att det hade gått för nära iskanten och inte lyckats ta sig därifrån. Stackars djur det var ingen vacker syn. Det är väl sådant som kan händer med djuren ute i naturen, fast vi inte ser allt. Jag hade stått där ett bra tag och sett på fåglarna som simmade och tyckte att det var något som inte riktigt stämde nära kanten. Jag tänkte, om det just kunde hända nu hade jag gjort allt för att rädda det stackars djuret, så var det inte.
Något alldeles ovanligt lugn, när jag stannade vid Hällnäs bro. Det var ändå en båt som for iväg ditåt vi snart ska, jag tror inte att han slapp riktigt långt, isen finns ännu. Öppet vatten låter vänta på sig ännu ett tag.
Senast i söndags var vi till båtplatsen och kollade isläget. Där var det pilkare som aldrig förr ute på isen. De hade sparkstöttingar med, men nog såg det vanskligt ut.
Ett par båtar sjösattes också på båthamnen i Hällnäs. När jag kom hem tillbaka och sade åt mannen att jag såg en båt som for iväg åt vårt håll och det var sjösättning på gång. Då fick jag svaret, det tar inte länge förrän jag tar fram båten. Båten brukar sedvanligt vänta att isen skall försvinna. Vilken tid vi har framför oss nu!
Mark Levengood uttalade sig så här angående coronaviruset. ”Man klarar det bäst, genom att acceptera att vi måste gå igenom denna passage”. Vi har ju inget annat val, fördelen är ändå, att det råkade vara den här årstiden. Eller som barnbarnet sade, jag önskar att corona skall försvinna upp i rymden.
Det blir en och annan km på min fatbike cykel nu, vädret är det perfekta och jag trivs. Mina bästa övningar för kroppen, simma är också bra, men det har jag inte gjort på länge. Alla simhallar är stängda, Vasa pingvinförenings dörrar är också stängda. Snart sätter vi ut bryggan vid villan, Då är jag den andra som simmar, Bamse hinner alltid före.
På höstsidan blev Bamse sjuk. Vi trodde att han hade fått bråck som kommit ut under magen. Läste och googlade, så enligt alla föreskrifter skulle då det bara vara att tynga tillbaks därifrån det kommit, en öppning.
Vi hittade ingenting som skulle vara öppning därifrån det kommit, så det blev ett veterinärbesök. Det var också det första veterinären trodde, att det skulle vara bråck, men de hittade ej heller någon öppning att tynga in det tillbaka.
Utan i stället var det en tumör. Så han fick tid till operation. Med viss oro eftersom han inte längre är någon ungdom, 13 år i juni. Efter en månad fick vi tiden, de skulle ringa om det kom någon annullering. Det kom ingen sådan, så det hade växt ganska snabbt och stort under tiden. Bamse var hela tiden på alerten, pigg och glad som alltid.
Det fanns mycken oro och han visste hela tiden vad han hade. Han såg vår oro. Oj, oj, vad mycket som gå genom ett huvud.
Dagen kom. Oäten, inte lätt för en hungrig labrador, inför operationen som räckte två timmar. Vi fick beskedet att de hade fått bort allt. Jag fryser när jag skriver, allt kommer så nära.
Vi väntade länge på honom. Han är så groggig ännu sa de bara och bad oss vänta. Sedan när han äntligen fick komma hade han ett vitt nät som de dragit över hans svarta kropp. Trött, groggig, vinglig fick vi äntligen ta hem honom tillbaka.
Första natten fick vi sova med honom, han var sjuk och mådde dåligt. Så småningom blev han piggare och han ville visa åt alla som var intresserad hur bra allt hade blivit under magen. Han lade sig ner och lyfter upp ena benet och visade det goda resultatet. Så god och klokt ett djur kan vara.
Det blev ett besök igen för han fick en inflammation bredvid såret, som då blev åtgärdat. Fjärde gången vi for dit var det efterkontroll som gällde. Då var vi alla uppsluppna, Bamse, husse, matte och även personalen på djursjukhuset var glada och nöjda.
Nöjda kunder på Västkustens djurklinik.
Då vi som minst anar pratar Bamse med oss, ljud som liknar ord får han ifrån sig. Så klok!
Våren är här. Det är varmt och fint ute. Jag tog en stilla förmiddagspromenad och en på eftermiddagen. Däremellan hann jag till tandsköterskan. Så fin människa hon var. Hennes vänlighet kom från hjärtat. Hon gav tips och råd hur jag på bästa sätt skall sköta mina tänder.
När jag som yngre lärde mig munhygien skulle det sköljas noga efter varje tandborstning. Så är det inte i dag, skölj slarvigt sade hon, det är bara bra om det lämnar lite tandkräm mellan tänderna. De har sagt det åt mig tidigare och jag som nästan trott att de skojat. Nu förstår jag också barnbarnens tandborstteknik lite bättre.
Jag har inte suttit i tandläkarstolen så länge någon gång tidigare, nästan en timme, en tandborste fick jag också med mig hem. Så hon putsade och fejade mina tänder. Jag är lyckligt lottad, mina tänder är starka, det tackar jag min far för, han hade också starka tänder. Då hon var färdig sade hon. Du har tänder som en ung flicka. Visst blev jag glad. Jag vet att det inte är någon självklarhet.
Det prasslade bakom granarna i skogen, men vi ville ingenting av varandra.
Det känns olustigt med coronaviruset. Det är bra att Finland och många andra länder har vidtagit åtgärder för att stoppa spridningen. Skolorna är stängda, folkgrupper på högst 10 personer får träffas. Visst känns det som man gärna vill isolera sig från samhället och folkmängder, men till butiken måste vi.
Jag prioriterade om jag skulle fara till munhygienisten, men har jag väntat i nästan ett år, så valde jag att fara. Hon var mycket noga med att fråga om min hälsa och hon mådde också bra. Jag såg att personalen gick och desinficerade dörrhandtag och runtomkring. Än så länge har sjukvården och butikerna öppet.
Trafiken är lugnare på riksvägen som vi bor nära, vi ser inte dit men hör att trafiken är lugnare, ungefär som på helger. Det blir mindre utsläpp ur avgasrören. Jag har också en känsla av att vi människor vaknar upp och kan konstatera hur livet snabbt kan ändras.
I omvänd ordning på skogspromenaden. Vi drog oss till minne att vi hade gått där för länge sen, när vår äldsta barn var några år gamla, då gick vi också där och dit.
Det är väl så man skall göra, inte gå samma gamla vanliga sträcka utan ta en annan väg, gå någon annanstans. Ändå vill det bli så, har en butik flera dörrar, så visst använder jag samma dörr hela tiden, så blir det för mig åtminstone. Det är så bekvämt att ta samma väg, samma dörr, behöver inte tänka efter då.
Upprepade gånger kommer jag på mig själv, när jag står med skräppåsen i handen framför postlådan, först då vaknar jag upp, undrar vad jag tänker på. Alltid hittar jag snabbt till skräptunnan sedan.
Då vi gått en bra bit i skogen kunde vi gå efter skogsdiket, det kändes nästan som att gå på asfalt efter att först ha traskat i skogen.
Där doftade ljung så gott. Älgarna hade just strövat framför oss.
Här var vi ute vid Långträsk, som det heter. I motsatt sida, därifrån vi mestadels ser det. Vi har så länge menat se det från andra sidan, nu blev det av. Det kunde ha varit öppet vatten, kanske det blir av en gång till i vår. Då har vi också chansen att se svanarna som kommit.
Vi ville inte gå över på isen, det lär finnas en källa där i mitten någonstans. Sommartid njuter jag att se den här platsen, det är så fridfullt och vackert!
Blöt och kall om fötterna blev jag, så alltid skönt att komma hem tillbaks.
Länge och väl har jag velat resa till Gardasjön, besöka Verona och Venedig. Att få se Venedig i vekliga livet och åka med båt, en dröm jag haft.
Bokade resan tidigt i år så fort tillfället gavs. För de gånger jag tidigare prövat har det varit fullbokat, nu hade jag varit ute i god tid. Vi var så nöjda efter förhandsbokningen.
Äntligen skulle det bli av. Vi har inte varit på någon utlandsresa sedan vi gjorde vår långresa hösten 2016 till Australien och Nya Zeeland. Helt otroligt vad tiden går. Ibland har vi funderat vart vill vi fara, vart skall vi resa, inget har bitit på. Vi har varit nöjda som det varit.
Har det tagit så här länge att reflektera vår långa resa till andra sidan jordklotet – tydligen. Där var allt så annorlunda. Månen var upp och ner!
I går avbokade jag Gardasjön resan. Coronaviruset är orsaken. Det var ett svårt val, vi funderade hit och dit och har rådfrågat oss fram. Men det finns ingen som kan säga vad som är ett rätt beslut i det här fallet. Vi visste inte och tog det säkra före det osäkra!
Hade förstås hoppats att smittan inte skulle ha spridits sig dit, men det har den bevisligen gjort. I och för sig är jag själv inte livrädd om jag blir smittad. Det värsta skulle vara att dra hem och föra den vidare. Det vill jag absolut inte.
Såg att det finns möjlighet att boka ännu, så om läget mot förmodan skulle lugna ner sig, så finns ju chansen kvar.
Vi är sugna på en resa. Vart det blir vet vi inte ännu. En cykelresa vore toppen!
Gardasjön finns kvar så flera tillfällen kommer för den som orkar vänta.
Sportlovsveckan i Södra Finland har varit och här börjar den. Vet att barnbarnen väntat sig en snörik sådan. Vädret gör ju som det vill, vem vet vad vi får vederfaras av ännu.
Vi blev pigga då vi hade varit ut och vandrat i blåst och regn, vägarna var slaskiga och bilarna stänkte. De är något som jag inte bryr mig om. Vi blir båda våta och smutsiga och genast vi stannar stryker Bamse sig uppefter mig, det är hans sätt att söka kontakt och kramas. Så gör väl alla hundar.
När vi är hemma igen får han massage. Läste en gång om man masserar rätt, så viftar hunden på svansen och det gör han, så massören är godkänd – självlärd.
Motion och fritid 