Ett uppehåll med gula cykeln på ca 2 år har jag haft nu. Ända sedan jag skaffade mig Fat bike cykel har jag endast cyklat med den. Den är så bra och bekväm så jag har skämt bort mig själv.
Länge och väl har jag menat ta tag i saken och far ut med gula cykeln. I söndags blev det av. Kan nog lugnt säga att det inte var lätt att sätta sig på en så lätt cykel och cykla iväg i sommartrafiken, men det gick. När jag hade cyklat ca 5 km kände jag att, det här kan jag, det här har jag gjort förut.
Växlarna mindes jag plus minus noll, men det var jag som skulle lära mig igen, det gick verkligen snabbt. Allt satt där någonstans från förr och innan jag var hemma tillbaks kunde jag använda växlarna och cykla som vanligt igen.
Det var till och med roligt, riktigt roligt var det, jag var stolt över mig själv som klarade det igen. Som natt och dag att ha cyklat med Fat bike i två år och så helt plötsligt sätta sig på gulingen som har så smala däck, det är enormt stor skillnad.
Att jag cyklat inomhus om vintrarna kan inte jämföras med cykling utomhus. Nu är det gjort och Fat biken får vila lite.
Ett asplöv darrar lite i blåsten jämfört med vad jag gjorde när jag startade hemifrån. Att jag har cyklat flera 1000 km förut hade jag lite svårt att förstå, i grupp och ensam. Snabbt lär man sig bara viljan finns.
Det jag var mest rädd för, var att inte få loss skon från trampan när jag skulle stanna, att komma ihåg att lossa den först av allt. Jag har någon gång förut lärt mig den hårda vägen och det vill jag helst inte göra om.
Men än är det inte över, det är när man som mest slappnar av, som man också lättast missar.
Jag måste vara skärpt!
Rose
Motion och fritid 